Daibosatsu Touge Trilogy

Här är en recension jag skrivit om trilogin av novellen Daibosatsu Touge.

Daibosatsu Touge översätts litterärt: Store Bodhisatvan’s bergspass, ett bergspass vilka de första scenerna i Del 1 (Och Sword Of Doom) utspelar sig. Namnet på filmen, och handlingen får mig direkt att tänka på buddhism; “Cause And Effect”, karma etc. Detta är en mörk och nihilistisk samurai / Jidaigeki (period drama) saga som inte bådar för ett gott slut.

Först en kort introduktion till handlingen i novellen:

Daibosatsu Touge; Outline:

Ryunosuke is a sociopathic samurai without compassion or scruples. When he is scheduled for an exhibition match at his fencing school, the wife of his opponent begs Ryunosuke to throw the match, offering her own virtue in trade. Ryunosuke accepts her offer, but kills her husband in the match. Over time, Ryunosuke is pursued by the brother of the man he killed. The brother trains with the master fencer Shimada. In the meantime, however, Ryunosuke earns the enmity of the band of assassins he runs with, and it becomes a question of who shall face him in final conflict.

Sword of Doom (Självständig / Del 1)
Jag har sett många Chanbara / Jidaigeki filmer men detta är den bästa, där uppe med Harakiri (Som jag också rekommenderar varmt).

Den engelska felöversättningen kan låta som det är en ytlig actionfilm men sanningen kunde inte vara längre ifrån. Detta är mörk samurainihilism.

Okamoto producerade tyvärr bara den  första delen i trilogin och har därför ett väldigt speciellt slut.

Jag fick bekräftat efter att jag sett de resterande delarna, att Okamoto Kihachi’s version Sword Of Doom är helt perfekt i sig själv, trots att bara 1/3del av novellen finns med. Den har ett klockrent slut (ett slut som är gjort med stor omtanke! Och jag har aldrig sett något liknande. Filmhistoria!) som förmedlar kärnan i författarens budskap. Men det ter sig mer klart om vad det handlar om, om man ser uppföljarna.

Sword Of Doom ligger på top5 av de bästa filmer jag sett och bör ses som första delen för att den är överlägsen de andra filmatiseringarna.
10/10

Satans Sword 2 (Daibosatsu touge: Ryujin no maki)

Skådespelarna i Mizumi Kenji’s (Zatoichi, Lone Wolf And Cub) version av Daibosatsu Touge sagan är tyvärr inte i närheten av Kihachi Okamoto’s mästerverk “Sword Of Doom” med stjärnorna Mifune Toshiro och Nakadai Tatsuya. Men detta är enda vettiga alternativet om man vill veta hur Ryunosuke’s öde slutar.

Ichikawa Raizo gör ändå en övertygande roll som Ryunosuke. Raizo var också väldigt populär på 60talet och således ingen dålig match mot Nakadai. Och man känner igen den mörka, nihilistiske, psykotiska karaktären som Nakadai gjorde perfektion av i “Sword Of Doom”.

Chanbara elementen är tyvärr på rätt ojämn nivå jämfört med många andra Jidaigeki jag sett, även om slutscenerna var mäktiga och fint porträtterade. Spoiler: Hade gett min högra arm för att få se en blind Nakadai i den scenen.. perfektion!

Sammanfattningsvis så är fotot stundtals vackert och det bör poängteras att filmen är i färg. Fina kostymer, vackra omgivningar, japansk arkitektur och ett dystert, passande score. Hade dock hoppats bättre på rollprestationerna. Det är mest bara Raizo som känns övertygande, och då är det ändå ett nerköp från Nakadai, som känns 100 gånger mer otäck, sinnessjuk och iskall. Saknar även någon mer karismatisk roll, vilken Toshiro gjorde så klockrent i Sword of Doom.

Dock är sagan väl skriven, och ett måste om man vill veta hur sagan om Ryunosuke slutar. Synd att inte Kihachi Okamoto lyckades göra sin version på dessa uppföljare bara.

6/10

Satan’s Sword 3 (Daibosatsu Toge: Kanketsu Hen)
Ett tillfredsställande slut på sagan vilken är baserad på en gammal tidningsnovellserie från början av 1900-talet. Kaizan Nakazato dog innan han hann skriva ett slut på den. Dock tycker jag slutet i filmen är helt perfekt. Denna del var för övrigt mer intressant och utvecklande än 2an, som var lite väl seg.

3e delen följer ungefär samma spår som 2an, men det händer mer, och karaktärerna utvecklas. Mest intressant är att man får se Lite fler sidor av Ryunosuke, ibland verkar han nästan vara human.. Och man kan inte låta bli att tycka synd om denne person och hans öde, trots hans nihilistiske natur, sociopat, oförmåga att känna något, och dödar utan orsak eller för att det är kul.

Självklart njöt jag mer av filmen då jag hela tiden reflekterade från Sword Of Doom när jag såg den. Men den innehåller ändå några glimtar av ren briljans! Speciellt slutscenen är riktigt fin.

8/10

Som rekommendation tycker jag nog att om man inte är riktigt inbiten så räcker det med att se Kihachi Okamoto’s version SWORD OF DOOM med Tatsuya Nakadai och Toshiro Mifune. Är man däremot nyfiken och vill ha mer detaljer så rekommenderar jag varmt versionen med Raizo Ichikawa Satans Sword trilogin.

Här är en bra studie om trilogin / novellen (spoilers):
http://www.weirdwildrealm.com/f-daibosatsu-toge.ht​ml